Ta inget förgivet
Att ens barn är friska och ska förbli så är något man tar förgivet. Dagarna går och man reflekterar inte över att det faktiskt kan vända - snabbt.
Mina tankar går till en nära vän till familjen som idag fyller fjorton år. Jag hoppas av hela mitt hjärta att läkarna snart hittar gåtan till hans "sjukdom" och att han med rätt medicinering blir fri från sina problem.
Jag hoppas att han kan återgå till skolan, sina kompisar och leva ett normalt liv - som en fjortonåring ska göra. Skidorna han fick idag var så fina och jag hoppas att han kommer kunna använda dem redan i vinter.
Det gör ont att se honom med sina "krämpor" och jag måste erkänna att jag faktiskt blir lite rädd. Att han sen kan skratta mellan "anfallen" är stort. Själv så fick jag panik första gången jag var med och han fick ett "anfall".
Det skadar nog inte att man stannar upp ibland, tänker till och är glad. Glad för vad man har och att ens nära och kära mår bra. För att om det inte är så vad spelar då allt annat för roll?
